LIVSLUST 2013 – ATT HA ELLER ATT VARA…

Bild

Mittåkläppen 830 m.ö.h. i Funäsdalen. Under all snön och ur allt det kalla kommer det gröna att spira med hjälp av värme och solsken… och detta sker varje år… om och om igen…

Under några månader förra året skrev jag ett par gånger i veckan på min Facebooksida Livslust.2012. Det var först under våren 2012 som jag börjat intressera mig för de sociala medierna. Ny kunskap har alltid varit en källa till utveckling för mig, vilket innebär att jag ofta ger mig hän när jag lär nytt. Jag lyckades få 850 stycken gillare på min fb-sida och nästan 1.000 kontakter på LinkedIn på denna korta tid och twittrandet gick också galant, vilket överraskade mig stort. Nu har jag stängt Livslust.2012, där jag reflekterat över min egen personliga resa från livskris till livslust för att istället skriva här på WordPress.

Jag har funderat mycket över vad som drev mig till att jag äntligen vågade skriva öppet om min barndom och vår splittrade familj, där familjehemligheten legat och ruvat under så många år. Jag har kommit fram till att likt så mycket annat i mitt liv har jag alltid haft en förmåga att vända det svåra till något gott genom att bearbeta det muntligt tillsammans med mina nära och kära, men även genom att formulera mina tankar och reflektioner i det skrivna ordet. Jag har alltid så länge jag kan minnas försökt se det goda i det onda – även om det ibland har tyckts vara omöjligt. Som Friedrich Wilhelm Nietzsche formulerar det: Den som har ett Varför att leva uthärdar nästan varje Hur.

Igår hörde jag om en familj som på grund av, eller kanske tack vare, finanskrisen – det beror på hur man ser det – försatts på bar backe. Deras hem på 270.000 kvm med 10 kök och egen balsal med mera var inte längre deras. I mina ögon en ny möjlighet att få börja leva ett mer normalt liv, men troligen en katastrof i deras ögon . Ja, allt är ju relativt.

Om jag tittar på mer normalt utrustade människor, sådana som mig själv, så har jakten på nya ägodelar tidigare utgjort en i mina ögon alltför stor del av mitt liv. Jag minns att prylar var ett redskap för att döva det som gjorde mig olycklig och var ett sätt att tänka på annat. Minns också att lyckan efter ett nyförvärv inte varade särskilt länge, utan lämnade ett större tomrum efter än det som funnits innan. Som Lars Winnerbäck så väl uttrycker det: Prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.

Efter min svåra ridolycka startade en process, som pågår alltjämt, där jag så sakta började inse att det viktigaste i mitt liv är inte de saker som kostar pengar, utan istället mina relationer med det levande, dvs. med allt det som inte kan köpas för pengar. För detta liv krävs inga stora checkhäften för att bekosta dyra shoppingturer eller dyra semestrar med ”all inclusive”. Kanske är det snarare det senare som gör livet fattigt och utarmat. I vart fall i mitt liv, för någon annan kan jag ju inte referera till – allt är ju som sagt relativt…

”All inclusive” betyder något helt annat för mig än det som resebyråerna gör reklam för. Att inkludera hela mig själv och bejaka både mina bra och mindre bra sidor har gjort att jag fått ett rikare liv. Ja, jag vet att jag är värdefull, men jag vet också att utan att ha något mål mot vilket jag strävar så blir livet bara ett enda stort nu där jag kastas fram och tillbaka av de tillfälligheter som kommer i min väg. Det är först när jag vet vem jag är och vad jag vill åstadkomma i mitt liv, samt när jag verkligen inser vad som skänker mig livslust som jag också kan nå dit…

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.inspirationsforelasare.se
http://www.louhedstrom.se

FÖRÄNDRING I CARPE DIEM

När det gamla året går mot sitt slut är det ett tecken på att ett nytt år snart tar vid. Precis som i livet i övrigt så går vi människor från det gamla in i det nya, och det kallar vi för förändring. Att leva i nuet eller som vi säger på latin ”carpe diem” – fånga dagen – vad menar vi egentligen med det? Innebär det att vi suddar ut imperfekt och futurum… och bara tänker i presens. Hur kan det vara genomförbart?

Utifrån mitt perspektiv menar jag att det per definition är omöjligt att bara leva i nuet. Inte ens djuren gör det. Hur skulle våra liv se ut om vi berövades alla våra minnen om såväl de svåra och de lyckliga ögonblick som gör att vi är just den vi är – just nu? Hur skulle våra liv se ut om vi inte kunde blicka framåt utan ständigt var fångade i nuets sekundsnabba förflyttning? Skulle man kunna drista sig till att tänka att det här med att leva i nuet, är lika undflyende som företeelsen är i sig självt?

Tennysons ”Ring in det nya och ring ut det gamla…” – får mig att tänka på ABBAs ”Ring, ring bara du slog en signal” och jag undrar: Vem är det jag egentligen vill ska ringa och tala till mig? Svaret blir jag själv, eftersom jag vet att det bästa samtalet för att förstå mig själv är det som jag har med mig själv. Och det är först när jag lärt känna detta som jag kallar JAG, som jag kan gå ut bland människor och berätta vem jag är… och då spelar det ingen roll om jag lever då, nu eller senare… JAG ÄR FÖR ATT JAG VET VEM JAG ÄR… detta ÄR som just kännetecknar presens…

Gott nytt ÄRår alla medmänniskor – tillsammans är vi starka i oss själva… men det börjar i dig själv…

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.inspirationsforelasare.se
w
ww.louhedstrom.se

 

Bild & text © Lou Hedström Bokinge
Bild

GOD LUGN JUL & ETT GOTT FRIDFULLT NYTT ÅR

BildNu stundar julen med allt vad det innebär. Vem är det som har hittat på att alla ska vara så stressade på jul med att köpa julklappar, byta gardiner, handla mat, baka pepparkakshus och besöka så många släktingar som möjligt under en och samma dag? Och så ska man tindra med ögonen också, i vart fall om man är barn. Hur ska vi alla hinna att möta varandra på ett kärleksfullt sätt om vi hela tiden ställer krav på oss själva att vi ska göra än det ena – än det andra… Kan vi inte bara vara, stanna upp och känna att här har vi ett litet andrum där vi kan få känna tillhörighet med våra närmaste. Jag är övertygad om att alla människor, även de som vi benämner hemlösa, kan känna närhet till en annan människa även om denna inte är nära släkt och trots att svåra minnen väcks just när julen knackar på dörren. Men då krävs det närvaro!

Kanske är det just alla dessa minnen av svåra jular med mycket bråk och stela miner som gör att jag känner en sådan distans till alla måsten. Jag gör inget som strider mot min övertygelse om att julen är en tid för reflektion, och jag ställer frågan till mig själv: Vad kan jag bidra med i mitt liv som kan avdramatisera all stress, alla måsten och borden och hur kan jag medverka till att mina nära och kära känner att det bästa de kan ge mig i julklapp är lugn och ro och gärna en go varm kram… Får jag dessutom lite sill och en liten bit skinka… då är jag helt nöjd…

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.inspirationsforelasare.se
http://www.louhedstrom.se

Bildkollage & text © Lou Hedström Bokinge

EN DOFT AV LIVET

25 april 2004 är dagen när jag blev avslängd av hästen Melody mitt i ett hopp. Precis som med människor som inte trivs med livet utvecklades hon till en rädd varelse som passade på att slänga av de som satt på henne när tillfälle gavs – för det var det enda hon kunde göra som hon själv kunde styra över. Under min färd, som går i en vid båge ner mot marken, hinner jag tänka mycket innan jag landar och min decimeterstora ländkota krossas… Jag vet att jag där uppe i luften tänkte att detta skulle jag klara galant eftersom jag tränat Jiu-jitsu under många år och min fallteknik var perfekt… Trodde jag… Hade tyvärr inte så mycket användning för den, eftersom jag landade rakt på rumpan i sittande ställning… Ett litet hopp för mig och hästen, men ett gigantiskt för mitt liv…

Det är efter denna olycka som mitt liv börjar blomma… Processen hade startat många år tidigare, men detta var ändå en utlösande faktor som skyndade på förloppet… Det var när jag började våga falla fritt även i det verkliga livet och släppa kontrollen; när etikett och normer som andra ställt upp för mig släppte sitt sista grepp och när min rädsla inför döden byttes ut mot tillit… Det var då som livet tog ny form… Omfokusering till tankar som: ”Vad är det värsta som kan hända?” och ”Det är bäst att passa på nu – i morgon kan det vara för sent!”… har förändrat hela min inre kompass…

När jag nu börjat leva livet som om denna dag var den sista, så har mycket hänt i mitt inre… Jag kan glädjas åt alla årstider, alla sorters väder, om det är grått, soligt, regnigt, kallt eller varmt spelar inte så stor roll… Om jag missar tåget vad gör det – det går ju nya… Jag vet att benen bär mig åtminstone några dagar till och jag kan närhelst jag vill åka ut till stallet och tala med dessa vackra hästar… känna deras doft och förnimma vår ömsesidiga kommunikation när jag far fram i full galopp…

Jag vet ju också – nu mer än någonsin – att man kan inte… och får inte döma alla utifrån hur några få handlar… även om de inte ens är hästar utan ens eget kött och blod…

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.inspirationsforelasare.se
www.louhedstrom.se

Bild & text © Lou Hedström Bokinge

MENINGEN MED LIVET?

I år är det 70 år sedan som deporteringarna till Auschwitz inleddes. Bilden tog jag 2009, trots det ser ugnarna otäckt intakta ut. De användes att bränna människor och är en skamfläck för mänskligheten. Hur kan man skapa livslust efter att ha överlevt detta helvete på jorden?

Viktor Frankl skriver i sin bok ”Livet måste ha mening” om hur det är möjligt att ”‘säga ja till livet’ trots allt det tragiska i människans existens” och att vi kan lära oss något av vårt ”tragiska förflutna”. Frankl själv satt i koncentrationsläger och hans ”mening” skapades i viljan att förstå de bakomliggande faktorerna till det som hände och hur en människa kan överleva i en sådan miljö.

En springande tanke inom forskningen är att de flesta människor kan skapa onda handlingar utan att egentligen förstå det… men det förutsätter nästan alltid en avhumanisering av offren, som t.ex. att ta ifrån människan hennes identitet och se henne som ett nummer i mängden. Vilka var det då som överlevde detta hemska? Frankl menade att de som hade förmåga att skapa mening i sina liv var de som klarade sig. Det räckte m.a.o. inte bara med fysisk styrka.

Vad säger detta oss idag? Hur skapar vi mening i våra egna liv? Eller som Lindeman sa: Livet är som en påse, vi måste fylla det med något!

Min fråga till dig blir därför: Vad fyller du Ditt liv med? Vad gör Du för dig själv och andra levande existenser – som skapar mening i Ditt liv?

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.louhedstrom.se

Bild & text © Lou Hedström Bokinge

ÖPPNA DITT INRE OCH FINN DIG SJÄLV

En fråga som jag ständigt brottas med är – vem är jag och varför har jag blivit den jag är och vilka är mina drivkrafter? I mina inspirationsföreläsningar brukar jag tala mig varm för att det är viktigt att lära känna sig själv eftersom det är där allt börjar. Om jag själv inte funderar över dessa frågor, hur ska jag då kunna övertyga andra om att det är viktigt? Men var går då gränsen mellan mitt privata liv och det som jag öppet kan tala med andra om… Är det någon skillnad om jag talar om saker i slutna sällskap som, Mitt Romney gjorde, eller på facebook eller i en blogg. Ska man inte alltid stå för det man säger oavsett forum? Självbiografiernas tid är här, där människor vänder ut och in på sina liv till öppet beskådande och det tycker jag är bra. Det finns dock ett problem och det är, var går gränsen mellan det privata och det personliga… samt när är det fråga om personangrepp och när är det en ”objektiv”, eller i vart fall en intersubjektiv, betraktelse? Svaret på den frågan är troligen något man själv måste svara på… Men hur drar man då denna gräns?

Om jag vill berätta om mitt liv så är det oundvikligen så att andra människor måste nämnas för att berättelsen ska bli trovärdig och innehålla någon form av substans och då kommer frågan: Varför är det ok att berätta saker som förhöjer andra människor och kanske mindre ok att berätta motsatsen… Om min far hade varit Fritzl i Österrike eller om jag varit inlåst av Priklopil som Natascha Kampusch 8 år i en källare hur skulle jag då kunna berätta min historia utan att nämna just dessa män?

Hur skulle världen se ut om alla bara tänker ”gulledej” – Kay Pollak’s underbara ord – om allt och alla… om inte människor vågar vara just människor där det är ok att berätta om sina svåra stunder på samma sätt som om sina glädjeämnen…

Jag bara undrar…

Läs mer

VILL DU HA EN SNIGEL I ÖGAT?

”Vill du ha en snigel i ögat?” Denna fråga ställde Radiotjänst till sina kunder i ett reklaminslag i slutet av 90-talet och syftade till att detta skulle vara straffet om man inte betalt licensen. Detta är helt sant! Ja, och vem vill ha en snigel i ögat… Troligen ingen… och ändå valde jag denna bild på mitt första blogginlägg… Den sävliga snigeln som bär med sig allt den äger på ryggen och tar dagen som den kommer i sakta mak.

Långsamhetens lov, som är titeln på en av Owe Wikströms böcker, är väl inget som vi människor bryr oss om idag – eller? Hur kan vi skapa livslust i våra hektiska liv där det materiella tar så mycket plats… och är livslust något man får till skänks eller är det något man skapar själv…?

Om detta och lite till, ska denna blogg handla om…

Nu kör vi…

Lou Hedström Bokinge
INSPIRATIONSFÖRELÄSARE
www.louhedstrom.se

Bild & text © Lou Hedström Bokinge